Hey hey hey!

Är det bara jag som tycker att Daniels blogg har blivit kass? Nä, tänkte det. Så nu kapar jag den och skriver lite medan mannen är på fotboll. Och just för att det är en träningsblogg så börjar vi med det. 

Jag ska ju som Daniel redan skrivit, springa prinsens minne (21 km). Detta kan vara det största misstaget i mitt liv. Utan tvekan =) Men tränar det gör jag och Daniel pressar mig till max! Okej, kanske inte till max men piskan ligger på och jag tränar enligt hans plan. Igår sprang vi (nästan) 15 km och idag känns det bra förutom min högra stortå. Innan passet frågade Daniel mig om jag verkligen skulle ha de där randiga strumporna (som förövrigt är mycket snygga men kanske inte så löparvänliga) och jag blev lätt förbannad över strumpförolämpningen. Men oj så fel jag hade och så rätt Daniel hade. Efter ca 13 km kände jag att det tryckte lite på tån men fortsatte givetvis springa. Tog av mig skor och strumpor hemma och skådade den största blodblåsan i norra Europa. Genomgick en mindre operation i badrummet och tån trillade nästan av (inte bra inför bröllopet). Så idag gick jag till Stadium och köpte löparstrumpor och även lite träningskläder. Den som säger att kläderna inte spelar någon roll ljuger och på onsdagens snabbdistans kommer jag äga in mina nya, mycket snygga byxor! Marko, nu får du akta dig, jag känner mig sjukt snabb i mina nya kläder =)

Daniel har semester och jag jobbar i två veckor till. Lite trist men det är helt perfekt att ha en hemmaman! Bra att veta att han har någonting att falla tillbaka på också. Tvätta, städa, tvätta bilen, handla, återvinna.. bara ett axplock av allt Daniel är mycket duktig på =) 

För övrigt har jag hittat den perfekta bröllopsklänningen. Synd bara att märket är spanskt och att den kostar ca 50 000. Så för att köpa den perfekta klänningen behöver jag åka till Barcelona, hitta affären som säljer den och sedan betala det lilla kalaset. Hur ska jag motivera för Daniel att den är värd sitt pris? Kan bli svårt... =) Ska nog satsa på att hitta en snarlik istället. Och billigare. Och på hemmaplan. Åtminstone i Sverige!

Ha det gott allihopa!!

//Erika 

Fantastiskt kul, inslag både på rapport, men framför allt Aftonbladet hade fyllig rapportering från evenemanget! Länkarna rekommenderas, särskilt ögonblicket på Aftonbladets klipp, när "livvakterna" ca 1 minut in i filmen svänger in på en lite större väg =) En fantastisk syn att se live, och så makalöst roligt osvenskt på nåt vis =)

Själv har jag semester och problem med en höft nu istället för hälsenorna. Alltid är det nåt.. Vilar ett par dagar från löpträning nu och peppar istället Erika som ska ge sig på en karriär som långdistansare! Idag om två månader är det nämligen dags för Prinsens minne, ett halvmarathonlopp längs med Prins Bertils Stig i Halmstad, där Erika ska spöa sin kollega Marko ;) Meningen är väl att jag själv också ska delta, men småskador  som höftkänningar och ont i hälen sänker motivationen duktigt och blir bara less på det, så får väl se hur det blir. Lite vila gör förhoppningsvis gött!

Den 19:e juni 2010 var en stor dag för alla monarkikramare! Då gifte sig nämligen som bekant kronprinsessan Victoria med Daniel Westling. Samma dag skapades också en ny företeelse, ett nytt löpsätt och faktiskt också ett helt nytt lopp: Säpojoggen! Kommer ni ihåg kortegen? Daniel och Victoria åkte häst och vagn, och jämte dem sprang två säpo-livvakter på var sida. Ungefär så här såg det ut:

Den 19:e juni i år är det ett år sedan säpo-joggen uppfanns, och det datumet är det premiär för loppet som kallas kort och gott: Säpojoggen!

Saxat ur tävlingsbeskrivningen:

"Delta i årets höjdpunkt, Säpojoggen! Det är samma sträcka som säpovakterna sprang under prinsessbrölloppet. Ni ska ha mörk kostym, lågskor (eller några som iaf liknar lågskor) och någon slags öronsnäcka! Sen är de bara börja säpo-jogga. Starten går 16:40 vid Storkyrkan."

Personligen tycker jag att det saknas i beskrivningen att man ska springa med så lite armföring som möjligt, samt konstant köra uggle-vridet på huvudet... Jag uppmanar alla som är i Stockholm den 19:e att delta, alternativt se om det faktiskt blir nåt av spektaklet! Oerhört kul är det iaf!  

För egen del har det blivit lite mindre joggat sen maran, till följd av hälsenebesvär som nog orsakats av lite överansträngning. Dock löpt två pass i veckan nu, och rundan idag kändes grymt bra! Kommer bli utmanande att försöka hålla formen över sommaren, finns ju en dell lopp att sikta in formtopparna på!

Mer om detta senare, nu laddar vi för Säpojoggen!   

..sanningen om bilden.

I alla större marathonlopp och halvmaror finns det fotografer utplacerade längs med banan. "Skitkul" tänker man i början och spexar, smilar och bröstar upp sig så fort man får syn på en kamera! Ju längre loppet går, desto mer tröttnar man på fotograferna. Man tänker "oh nej, inte igen" när man masar sig upp för Västerbron för andra gången och det sitter en stor skylt med uppmaningen "SMILE!" en bit längre fram.

När det började närma sig mål fick jag rejält ont i magen! Alltså inte lite granna magknip, utan REJÄLT, som om att det började bli läge att sikta sig på närmsta buske. Lyckligtvis så höll jag mig från att bli nya bajsmannen, ända in i mål. Kunde mot slutet till och med njuta lite av känslan av att ha fixat det! Men strax efter målgång gjorde sig mitt lätta tarmvred sig påmint igen, och jag såg mig om på stadion efter en blå, härlig baja-maja. Inte en enda så långt ögat kunde nå. Nehe.. Började gå/halta/vagga mig ut ur stadion i riktning mot Östermalms IP, där man hämtar nummerlappar och där det skulle bli återsamling för teamet efter målgång. Tyvärr var vägen mot B-M spärrad, med hjälp av rejäla kravallstaket! Nu i efterhand förstår jag ju givetvis att dessa är till för att alla löpare ska gå direkt och lämna tillbaka sitt tidmätar-chip man haft fastspänt på foten, få en påse med dricka och mat, samt få en t-shirt. Men just då svor jag faktiskt ganska högt åt det faktum att idioterna till arrangörer inte kunde fixa fram en toa lite närmare målgång. Procedurerna ovan var oerhört smärtsamma!

MEN, när jag till slut genomlidit alltihopa, kommit bort från avspärrningarna och de blå skjulen stod uppradade längs med planen, ja då kommer den sista fotografen fram och frågar om jag inte vill bli fotograferad framför ett plakat med Stockholm marathons logga och huvudsponsorns symbol. "Nej tack" säger jag aningen buttert och suktar mot Baja-maja. "Men kom igen, ett smile för kameran får du ju bjussa på" säger fotografen med klingande Stockholmsdialekt. Jag bränner av ett fejkat, ironiskt smile i en halv sekund, och fotografen lyckas mot all förmodan få upp kameran och bränna av en bild. Resultatet ser ni här:

Ett ansikte endast en mor och en högst tålmodig fästmö kan älska? =)