"Doing an Ironman is like fighting a gorilla: You don´t stop when you are tired - you stop when the gorilla is tired" 

Inleder med en efter-bild i avskräckande syfte:

Och nej, jag hade inte BH på mig, chipstuttarna till trots: Det är pulsbandet som givit snäppet mildare bränna än vad triathlondräkten gjorde. Var skitnoga med att smörja in mig i nacken, och på näsan, men glömde helt att triathlondräkten inte täcker skulderbladen. Härligt. 6 timmar framåtlutad cykling i tempoställning senare ser man ut så här.

Aja, från början då. Den korta versionen: Allt gick som jag tänkt mig. Låter ju nästan tråkigt. Riktigt så enkelt var det ju givetvis inte. Därför ger jag er: den låååånga versionen.

Spenderade kvällen innan race i Telemos stuga ca 10 minuter från Kalmar, tillsammans med värden själv och Hallberg. Tre "Ironman virgins" som de kallade oss på briefingmötet. Ett par goa mackor, lösgodis, sportdrycksblandning, materialgenomgång, raceplaner och faktiskt även typ 5 timmars ordentlig sömn gav det.

Som vanligt när man vaknar för tidigt på morgonen är man lite förvirrad. Det tog typ 2 minuter innan jag insåg vilken dag det var: Raceday! Pulsen steg kvickt 10 slag och upp å hoppa! Frulle och vid klockan 05.00 iväg till starten för sista preppen, pumpa däck och klappa om cykeln, sätta i sportdrycksflaskor och dubbelkolla utrustningen i växlingspåsarna som packades dagen innan. Och givetvis ett ordentligt toabesök.

10 minuters promenad ner till hamnen i Kalmar där simstarten gick. Ryktet sa att det blåste en del, men tack vare yr.no, smhi, tv4-vädret, sjöfartsverket, klart.se och vädergudarna hade vi ju givetvis stenkoll på det. Ost till nordostlig vind 7-12 m/s, vilket innebar motvind ut på Ölandsbron på cyklingen. Simdelen kunde väl inte påverkas så mycket? Smalt sund, och hamninloppssimning? Äh! Fick en lycka till-puss av Erika och Sigge och ett halvt oroligt, halvt nervöst pep-talk av mor och far och ställde mig i fållan för folk som trodde sig kunna simma stäckan på 1 timme och 20 minuter. Efter procedur där proffsen gav sig iväg först gick sedan startskottet för oss vanliga dödliga klockan 07.00 En lång orm av människor började ta sig i vattnet, och det tog ca 7-8 minuter innan jag var framme vid starten och fick starta klockan och hoppa i.

Stökigt som tusan och ett gytter av armar och ben gjorde att även om man hade velat simma snabbt så hade det inte gått. Ut ur hamnen och in i tvättmaskinen. Jäflar vilka vågor, det klart värsta jag simmat i, och då har jag ändå plaskat en del ute i Kattegatt. Ut till första bojen fick vi vinden och vågorna rakt i ansiktet, men det var ganska lättnavigerat: rakt fram. Rundade bojen och fick en snyting (ofrivillig sådan givetvis) och blev lite groggy en sekund innan jag kunde pointa ut nästa boj som skulle rundas. Hittade helt oväntat lite fritt vatten och föjde ett par simmare framför mig tills jag insåg att jag simmade mot FEL BOJ! Bara att navigera om och ge sig in i smeten av fäktande armar och ben igen.

Vågorna gjorde det skitsvårt att se vart man var på väg, och det gick inte heller att följa framförvarande simmare, eftersom de inte heller såg vart fasen man skulle ta vägen. Efter vändpunkt två var jag typ vilse och fick börja bröstsimma för att lokalisera vart jag skulle. Till slut fick jag syn på en kanot med livräddare som frenetiskt pekade ut riktningen för ett antal simmare framför mig som uppenbarligen var på fel kurs. Det gick fortsättningsvis även ganska långsamt, men jag kände mig ganska pigg ändå när jag började närma mig växling, kallsupar, tång och brottningsmatcherna i vattnet till trots. Här är rundan som min gps-klocka loggade över simningen:

Inte heltokigt ändå, och bara 100 meter längre än den uppmätta banan, men det kändes värre. Bara 5 minuter efter min tänkta simtid, trots att det kändes som att det gick mycket långsammare.

In i växlingsområdet och försökte hålla utkik efter nära och kära, utan att lyckas se dem. Grabbade påsen, krängde av våtdräkten tillsammans med övriga inne i ombytestältet. En del snack om simningen sinsemellan och uppenbart var att många hade haft det jobbigt. Hann precis se träningskompis Daniel Sjödin springa ur tältet, redo för cykling, och hojtade åt honom att köra hårt, annars skulle jag komma ikapp honom. På med cykelskor, och ut till cykeln, på med hjälmen och ut ur växlingsfållan, där jag äntligen fick glada hejarop från Erika och morsan. Energi in! Konstaterade att jag växlat på ca 7 minuter och låg bra till trots stöket på simningen! 

Motvind ut på Öland, och riktigt tungtrampat, även nerför bron. Lyckade hålla snittfarten runt 15 km/h första milen, innan man var ute på ön och kunde börja cykla på riktigt. Riktigt härlig cykling, där sidvinden inte påverkade särskilt mycket och vilken publik! Kändes som att varenda liten by på Öland gått man ur huse och var ute och hejade fram oss. Riktig partystämning, trots att klockan inte var mer än 9 på morgonen. Vid drickakontrollen i Mörbylånga var där en vändning i samhället, och jag lyckades få syn på Sjödin när vi möttes. Jag räknade ut att han var ca 2-3 minuter framför mig och att jag kanske hade plockat in någon sekund på honom. Färden gick vidare söderut på Öland, till Degerhamn, där jag fick flaska langad av Erika som tagit sig ner för att stötta, och ge Sigge en chans till powernap.

Tvärs över Öland, motvind, kämpa på. Väldigt många som låg tätt bakom andra cyklister och försökte undvika motvinden, vilket inte är tillåtet. Under en Ironmancykling ska man hålla 10 meters avstånd till framförvarande cyklist, om man inte har för avsikt att cykla förbi. Misslyckas man med att hålla detta avstånd ger de benhårda domarna dig snabbt ett straff på 5 minuters vila i nästkommande straffzon, "penaltybox".

Jag trampade på i eget tempo, och benen kändes ok. Rygg, nacke och baken lite mer slitna och ömma, men överkomligt. Snart 9-milspassering och därmed halvvägs på cykel sträckan. Och medvind! Och i medvinden tvärs över Öland fick jag syn på en rödsvart-klädd, bredaxlad krigare längre fram: Sjödin! Han cyklade Vättern på under 9 timmar och att jag kom ikapp honom var ett gott kvitto på att jag höll bra tempo. Vi hann byta två ord när jag passerade honom och jag förstod att han blivit varnad och hade en ofrivillig 5-minutersvila att se fram emot vid vändningen i Kalmar efter 12 mil. Sjödin hakade i vilket fall på i mitt tempo (men 10 meter bakom) och vi växeldrog oss fram tills straffzonen. 6 mils cykling på fastlandet och ganska knixig cykling med många svängar och mindre vägar, men också lite glesare med cyklister då fältet nu spridits ut en del. Med hjälp av medvinden hade jag nu fått upp snitthastigheten till en bra bit över 30 km/h, vilket var målet. Höll i tempot bra till vändpunkten norr om Kalmar, och började hålla utkik efter Sjödin igen och funderade på hur långt han skulle vara efter. Jag fick oväntat snabbt facit, inte långt efter alls! Typ 2-3 minuter, och jag tänkte för mig själv "jävlar vad han har satsat!" 

In mot Kalmar igen! Sista biten mötte jag många atleter på väg ut på fastlandsrundan, dvs med 6 mil kvar och tyckte lite synd om dem. Sekunden efter såg jag löpare i full färd med att beta av maran och tänkte "you lucky basterds". Lite som en triathlon ska vara: en berg- och dalbana av känslor. Fick en rejäl skjuts sista biten in av folkmassorna längs med banan som hejade. Här är en lite otydlig bild av cykelbanan, första delen ute på Öland, och ett motsolsvarv på södra delen. Andra delen norr om Kalmar, upp till en vändpunkt, totalt drygt 18 mil på 5 timmar och 49 minuter:

Snabbt toabesök, velade lite om klädsel på löpningen, men bestämde mig för att köra på i triathlondräkt, mest för att jag glömt packa ner kalsoger att ha under mina tänkta löparshorts, som för övrigt var av det klassiska löparmärket Stiga.   Kollade efter Sjödin, men han syntes inte till och begav mig ut på den avslutande maran, 42,2 km.

Banan gick tre varv på en ca 14 km lång slinga, varav ca 4 km var en ordentlig runda inne i Kalmar där man varje varv dessutom fick springa förbi det efterlängtade målet. När jag första gången efter bara nån km skulle passera målet var läktarna på upploppet helt fulla med åskådare som väntade på herrsegraren Patrik Nilsson som bara var ett par minuter bort. Strax innan staketet där vi vanliga dödliga skulle fortsätta ut på nästa varv istället för att gå i mål, tog jag tillfället i akt att skoja lite: jag höll till vänster (i riktning mot upploppet), sträckte upp armarna i luften och skrek "JAAAAA", innan jag snabbt vek av till höger istället och fortsatte förbi upploppet. Ett ordentligt jubel som gav en skön kick fick jag som belöning. 

Stämningen utmed löparbanan är svår att beskriva, men den var helt fantastisk! Inne i Kalmar var det helt fullsmockat, folk hejade och ropade mitt namn som stod tryckt på nummerlappen, barn utmed banan high 5-ade, musik överallt och helt makalös feststämning. Ute i bostadsområdena man sprang igenom satt folk ute i brassestolar och hejade. Många hade dragit fram vattenslangar och erbjöd välbehövlig nedkylning. Som sagt: Helt fantastiskt. Hade kunnat göra om hela spektaklet igen bara för att få återuppleva stämningen.

Nåväl, åter ute på löparbanan. Inledde i ett tempo som jag tyckte kändes bra, och peppad av publiken pep klockan till efter 1 km och visade "5.20". AJ. På tok för fort och jag fick lugna ner mig. Pip efter 2 km: "5.35" AJAJ, fick verkligen lugna ner mig och sänkte farten igen. Planen var att försöka håll 6 minuter/km, så länge det gick och att gå en bit vid varje energidepå, som låg med ungefär 2 km mellanrum.

Sedan länge hade jag nu insett att jag skulle greja loppet genom att i stort sett promenera mig i mål, men jag insåg också att drömgränsen 12 timmar var inom räckhåll. Jag räknade ut att jag behövde klara maran på 4 timmar och 33 minuter för att komma under 12 timmar, vilket innebär ett snittempo på strax under 6.30 Men då gällde det ju givetvis att inte gå ut för hårt och jag mindes min smärtsamma kollaps på Stockholm marathon för 4 år sedan, där jag fick kramp i magen, benen och överallt och fick stappla mig i mål. Ingen skön känsla, och inget snyggt målfoto! Nä, tempot sänktes och vid efter ca 8 km får jag en klapp på axeln och hör en klingande Norrländsk dialekt säga "Men fy fasn va gött å se dej!". Sjödin var ikapp! Jäklar vilken upphämtning. Jag tänkte att nu får jag inte se honom mer, men han hade öppnat på tok för hårt och vi slog följe, vilket var guld! Dels kunde vi, åtminstone inledningsvis när vi var hyfsat pigga, snacka bort kilometer efter kilometer, och dels kunde vi peppa varandra till att fortsätta hålla tempot. Vi kom överens om att hjälpas åt så länge vi kunde. 

Under andra löpvarvet inne i stan fick jag syn på min supportande fantastiska familj igen och tydligen såg vi pigga ut. Visste inte att min fru var så bra på att ljuga, för DET kan inte ha varit sant. 

Vid varvningen vid upploppet på andra varvet hörde vi plötsligt speakern ropa att "Nu kommer damsegrarinnan - Astrid Stienen, aus Deutschland!", och bakom oss kommer en sprudlande glad segrarinna som high five:ar oss när hon löper förbi in på upploppet. Det jublet när hon sprang mot mål - gåshud. Återigen: publiken var fantastisk, vid varje varv såg man fram emot att få komma in till stan och insupa ny energi.

Kilometerna trillade på i liknande tempo, halvmaran passerades efter ca 2.10, vilket gav oss fortsatt gott om tid att klara 12 timmar. Jag sprang lite och undrade: "När ska det börja strula ordentligt?" Visst var det grymt jobbigt mentalt till och från, men kroppen höll riktigt riktigt bra och när vi gick ut på sista varvet fanns det inget som kunde få oss att sluta springa. På väg in mot stan fick vi vårt tredje och sista armband som indikerade att vi nu var berättigade att gå i mål och känslan när vi på stumma ben joggade genom stan en sista gång är obeskrivlig. Längs med upploppet stod Erika och övriga familjen och jublade. Inne vid målområdet skrek speakern i högan sky att "Nu kommer Daniel och Daniel in i mål, grattis!" Jag och Sjödin tog spontant varandra i händerna och njöt av upploppet hela vägen in i mål. Fantastisk känsla. En liten tår kom det nog också ur ögonvrån när jag satt och bara njöt i målområdet i flera minuter. Tiden blev till slut 11 timmar, 53 minuter och 22 sekunder. Långt under vad jag vågade hoppas, men drömmålet var dock hela tiden att komma under 12 timmar. 

Ett par bitar vattenmelon och chips senare började jag må smått illa, och fick hulka upp det lilla jag hade i magen och vila lite i sjukvårdstältet. Inte värre än så, kunde få i mig en bit pizza och vatten till slut och glad, men sliten möta upp familjen utanför Athletes garden.

Så här två dagar efter kan jag konstatera att de värsta krämporna är den katastrofala brännan på axlarna, och en rejäl blodblåsa på tån. Med andra ord: Det kunde varit värre! Och ja, det lär kanske bli nån mer Ironman i framtiden, men får vila nåt år först ;)

Båda hjältarna och kollegorna Torbjörn Hallberg och Peter Telemo kämpade sig i mål på strax över 14 timmar. Tyvärr fick jag inte äran att välkomna dem i mål, då lilleman var ruggigt trött i vagnen, och vi fick åka hemåt till Öland.

Tack alla som stöttat, framför allt Erika som gett mig möjligheten att träna inför det här dårskapet!   Och tack Danne Sjödin för kamperandet under loppet!

Lägger upp lite fler bilder längre fram, och förhoppningsvis nån film på målgången. Tills vidare här är hela min dag, såsom den loggades i min Garmin Forerunner 910:

https://connect.garmin.com/modern/activity/867823929

Här är en sammanställning över mina tider:

http://tracking.ironmanlive.com/mobileathlete.php?rid=2147483714&race=kalmar&bib=852&v&beta&1439609400#axzz3iqsNDmwk

Och här är några bilder från finisherpix:

https://www.finisherpix.com/photos/my-photos/single-view/bib/852/action/singleView/controller/Shop/event/ironman-kalmar-sweden-2015.html#65180995

Avslutar med ett citat från vad någon ritat in på asfalten under löprundan: "Don´t trust a fart during an Ironman". Så sant som det var sagt slapp jag iaf det bekymret =)

Då var det dags! Ett års förberedelser. Lagom mycket träning. En grym kolhydratsfest i dagarna tre. Allt detta ska omsättas i en heldags slit, kämpande, smärta och förhoppningsvis lycka! Kommer bli fantastiskt kul att få vara med om detta. Hela stämningen runt Kalmar är spänt förväntansfull. Idag vart det incheckning av cykel och ombytespåsar, och mycket sneglande på andras cyklar och finisher t-shirts från tidigare lopp. Vad är förresten grejen med det? Att gå omkring med skryt tryckt på sina kläder i tre-fyra dagar innan ett lopp? Jag kanske ändrar mig efter loppet, vem vet? :)
Publiken och stämningen i Kalmar ska tydligen vara nåt i hästväg, vilket känns skitkul att få uppleva!

Erika och lilleman vid incheckningskön.

Cykel redo och bike-bag klar för packning!

Har utöver detta idag ägnat en timme åt en liten obligatorisk racebriefing. Mkt att hålla reda på i form av regler, banor och varningssystem. Nu är jag tillsammans med kollegor Torbjörn och Peter i Peters stuga och vi ägnar oss åt lite hets, lite pep och mycket sista minuten-tips.

Kul också att morsan och farsan kommit över till östkusten för att stötta!

Följ mig via www.ironman.com/Kalmar , jag har startnummer 852!

Natti och håll tummarna!

Brickpass igår (cykel + löpning) funkade problemfritt! Fortsatt krångel med växlarna på cykeln åtgärdades idag på Sportson, snabbt och lätt och tydligen så enkelt att besöket blev gratis. Jag betalade dock lite i form av skamsenhet över min tekniska okunnighet, men det rann snabbt av då jag nu tror att cykeln är helt tipptopp! Verkligen inte oviktigt, då det är mycket under ett lopp som kan strula, då triathlon är en verklig materialsport. Det finns verkligen hur mycket saker som helst att köpa, och jag är låååångt ifrån värst, även om jag under de senaste åren köpt på mig en del nörderi-grejor. Jag har t.ex ingen wattmätare som mäter effekten när man trampar, men jag har en pulsklocka med triathlonfunktion och gps. Jag har inget disc-hjul baktill som ger bättre aerodynamik, men jag har begagnade kolfiberhjul med hög profil. Jag har inga triathlon-cykelskor med kardborreknäppning för att lättare kunna ta av och på sig skorna i farten under cyklingen, MEN jag har det viktigaste av allt: en snygg outfit, matchad hjälm, cykel och triathlondräkt. Är man inte snabb får man vara snygg. Har man inte utseendet med sig får man ha tjusiga grejor. Min triathloncykel är en nybörjar-tempohoj, men en förbannat snygg sådan. Det kommer man långt på, förhoppningsvis ;) Ska klämma in lite bilder längre fram i veckan.

Målsättningen ja, inte en helt lätt historia, då jag inte varit i närheten av dessa långa distanser tidigare. Jag har förvisso simmat Vansbro, cyklat vättern och sprungit ett par maror, men inte i följd. Halv-ironman gick på nånstans runt 5.27 inklusive växlingar, men det var ju halva distansen som sagt. Kroppen höll för en slutlig halvmara, men hur fanken ska den hålla för ett helt marathon? Och här hemma har Erika dragit på sig en brakförkylning med feber, snuva och hosta.. Alla beräkningar här under är ju givetvis under förutsättning att jag lyckas ducka den, och komma till start överhuvudtaget!

Simningen är jag rätt bekväm med och kan hålla ett tempo på 2 minuter/100 meter, vilket bör leda till att jag kan komma ur vattnet på ca 1 timme och 20 minuter (om inget oförutsett händer, typ att man får en spark i huvudet, eller man sjunker som en sten till botten pga kolhydratsuppladdningen). Efter simning är det växling till cykel. Planen är att köra med triathlondräkt på, under våtdräkten, så det enda ombytet blir att kränga på sig strumpor, skor, hjälm och nummerlapp. Och kanske ett toabesök. Beräknad tid för växling 10 minuter, totalt 1.30

Cyklingen är givetvis det mest nyckfulla inslaget under en ironman, särskilt Kalmar Ironman, där man cyklar mer än halva sträckan ute på Öland, väderkvarnarna och vindkraftverkens förlovade land. Motvinden som lär blåsa en i fejan nån gång under varvet lär bli riktigt tuff. Målet blir ändå att försöka snitta runt 30 km/h på cyklingen (om inget oförutsett händer, typ punktering, vurpa, eller att man blir varnad för att man ligger för nära nån framförvarande. Eller magras pga kolhydratsuppladdningen). 30 km/h är dessutom en bra hastighet, eftersom det blir lätt att räkna tid: 180 km/30 = 6 timmar! Därefter växling till löpning, på med keps, nya strumpor och skor. Och kanske ett toabesök igen. 10 minuter igen, så landar vi på totaltid på 7.40 när jag ger mig ut för maran.

Löpningen är en 14 km-slinga genom Kalmar som man springer tre gånger. Går allt som det ska bör jag ha hunnit ut på löpningen innan första proffset går i mål   Löpningen är som tidigare nämnt det jag är mest osäker inför och det gäller därför att verkligen inte gå ut för hårt. Jag gissar att det är skitlätt att känna till en början att det är gött att komma av cykeln och att det går för sakta. Planen är att ta regelbundna gångpauser vid varje vätskestation och under löpningen hålla ett tempo mellan 6-6.30 minuter/km. Hålls detta hela vägen landar jag på nånstans runt 4.30 på maran (om inget oförutsett händer, typ kramp, värk, uttorkning, skav, magras, mental breakdown. Några av ovanstående LÄR inträffa, så det oförutsedda ligger kanske i om allt händer. Eller ja, allt lär säkert inträffa, men kanske inte SAMTIDIGT. Det vore lite oväntat.) Så med lite marginal säg att jag haltar i mål på 4.50 för enkelhetens skull = totaltid på 12.30 I teorin.  Målsättningen blir dock fortfarande att bara ta mig i mål, eftersom det är min första IM. Hamnar jag under 13 timmar får det bli betyg väl godkänt. Under 12.30  = riktigt bra, och under 12 timmar blir Hysénklass och vansinnig överprestation.

Nu blir det snaps- och ölfri kräftskiva hos svärföräldrarna och simpasset tar vi imorgon! 

Märker att jag inte skrivit här på ett tag, men behovet av att få skriva av sig lite har trängt sig på sista veckan. Som rubriken antyder: Det är mindre än en vecka kvar. All träning skulle för länge sedan ha varit gjord. För att summera årets träning så konstateras givetvis att jag definitivt hade kunnat träna mer. Men liksom för alla andra så kommer det saker emellan: 

-skador, huvudsakliga anledningen till att jag känner tvivel över hur det här ska gå. Har under alltför lång tid nu gått med känning i hälen, vilket eskalerade i en rejäl hälseneinflammation i höstas/vintras och vila. Känningarna har återkommit lite till och från och löpträning har fram till slutet av juni helt uteblivit. Men hux flux med ett par nya skor, massa vadmassage och lite omlagt löpsteg så har det på slutet gått att löpträna helt smärtfritt! 4 långpass på runt 2 mil har det blivit, vilket är på tok för lite, men definitivt bättre än ingenting! Farten finns inte där, och inte heller styrkan/tåligheten i benen, men pannbenet är i storform! Och jävlar vad det kommer få jobba på lördag...

ja, det var väl vad ursäkter jag hade. Under året har det förvisso tillkommit en sprillans ny familjemedlem vid namn Sigge som kräver massor med tid och uppmärksamhet, men Erika har verkligen stöttat mig och gett mig tid att ägna mig åt träning. Det har under året blivit både ett Vasalopp från helvetet och en ensamkörning runt Vättern.

Positivt då: Har fått bra snurr på simningen och simmar rätt bekvämt lite längre sträckor i ett ok tempo där jag inte blir särskilt trött. Cyklingen tror och hoppas jag kommer gå bra den med, även om det kommer slita bra med 18 mil ensamcykling på tempohoj, som inte direkt är lika bekväm som soffan därhemma.. Nä, det stor gisslet för mig är löpningen. Jag vet att det kommer göra ont, jag kommer vara trött, och det kommer bitvis säkert mentalt vara ruskigt nära att kasta in handduken, men jag försöker inte tänka på det alls faktiskt. Jag tar det när det kommer, och ska försöka fokusera på en gren i taget helt enkelt. 

Har 1000 saker jag vill skriva om, får se om jag kan beta av lite under veckan som kommer. Kan väl börja så smått iaf. I slutet av juni beslöt jag att testa hälen på riktigt och anmälde mig till Halmstad triathlon, som är en tävlig på 1/2 Ironman-distans. Simning nedströms i Nissan, cykling på kuperad bana norr om stan och löpning på flack 5 km-slinga i centrum. Simmade de 1900 meterna på ca 31 minuter, cyklade 9 mil på 2.43 och sprang halvmara på 2.06 Trots det modesta tempot på löpningen var jag helt förstörd efteråt, men inte så konstigt med tanke på att det var första löpningen på över en mil sedan 2013... Men hälen höll, och smärtan efteråt bestod istället av härligt skön träningsvärk! Ett par dagars vila senare kunde jag börja köra på så smått igen. Juli har sedan rullat på alltför snabbt med veckor som flugit förbi, men nu är det som sagt lite för sent att göra så mycket annat än att underhålla det som redan finns där. Sista veckan ser ut som följer:

I eftermiddag blir det en kortare cykling ca 3 mil följt av kort löpning på ett par km. 

Imorgon lite simning i intervaller och fixa i ordning det sista med cykeln, växlarna strular lite.

Tisdag vila.

Onsdag lätt cykling och avfärd mot Kalmar.

Torsdag lätt jogg, registrering och briefingmöte i Kalmar.

Fredag vila och prepp.

Lördag race!

Planen för lördag är given: gå ut stenhårt på simningen, öka på cyklingen och sen spurta på löpningen. Inga konstigheter väl?