Eller ja, igår var inte så jättehektiskt. Frukost på Starbucks (som vanligt) och därefter tog vi vårt pick och pack och sa adjö till Seattle. Seattle är en jättetrevlig stad, särskilt området kring marknaden. Och tack igen till Katie och Martin som tagit väl hand om oss under starten på vår bröllopsresa!

Flyg från Seattle till San Francisco, där vi hämtade ut vår kompis för de nästa två veckorna: En Hyundai SUV som går som ett spjut! Tyvärr fick den ingen större chans att bevisa det igår i rusningstrafiken från flygplatsen in till stan. Efter en och en halv timmes körning i 12 kilometer kom vi till slut fram till hotell Nikko, i närheten av Union Square. Ett riktigt fint hotell, som vi fick tag i riktigt billigt! Varför det var billigt fick vi snart förklarat: allt kostar extra. Parkering? 45 dollar för ett dygn! Internet? 16 dollar extra! Vad gäller internet så kör vi dock dagens Ove Sundberg-tips där: Det finns ett Starbucks precis jämte lobbyn, som liksom övriga Starbucks har gratis wi-fi! Ka-ching! Till och med tillgången till gymet kostar extra. Tack vare vår charm och trevlighet fick vi dock gratis tillgång till det eftersom vi är på honeymoon! Inte för att vi använt det så där jättemycket, men ändå =)

Trötta och hungriga gav vi oss ut på restaurangjakt, med hjälp av Katies systers mini-guide som vi fick specialkomponerad! Den sa att vi skulle leta upp en restaurang som heter Tadish grill, Californiens äldsta restaurang, och en riktigt speciell upplevelse. Alla kypare och servitörer gick klädda i vita labbrockar och de höll ett rusktigt tempo, vilket var nödvändigt med tanke på att väntetiden för att få ett bord landade på 45 minuter. Som tur var bestod halva restaurangen av en lååååång bar, som vi glatt utnyttjade. En öl och sen en drink vid namn Mojito-Martini, som smakade tandkräm. Erika fick min och jag grabbade en öl till, till min jätteköttbit, medium-raw med Steak Sauce. Grabbade var ordet.. Erika åt restaurangens berömda skaldjurs-gryta, som såg riktigt fin ut. En, på det hela taget, riktigt bra restaurang!

Idag har vi varit ruskigt effektiva i vårt turistande, då vi bara har en heldag inplanerad här i San Francisco. Uppe med tuppen klockan 8 gick vi ner till ändstationen för den gamla spårvagnen och ställde oss i kö. Vi fick de bästa platserna, ståplatserna där man hänger ut på sidan!

Riktigt fräckt att åka gata upp och ner så här, och vyerna och utsikterna här är helt häpnadsväckande! San Francisco är en riktigt häftig stad, och lutningen på några av gatorna gör att man undrar om bilarna ankras fast i gatan..

Spårvagnsfärden slutade nere i området Fishermans warf, där vi hittade ett Starbucks för frukost och OS-uppdatering, då det mesta som visas på tv av OS här handlar om USA och deras never-ending guldregn. (Kan väl för övrigt redan nu säga grattis till Sara Algotsson till Jerringpriset?) Efter det letade vi oss till Pir 33, där vi sedan ett tag bokat in en tur ut till Alcatraz! Med facit i hand ingen dum idé att förboka den turen, då nästa lediga datum för att åka dit var den 19:e augusti.. Trots detta kändes båten knappt halvfull när vi bordade den och åkte ut till ”The Rock”. Riktigt magiskt att få gå omkring på ön och man får verkligen in känslan, särskilt med tanke på att man fick med sig en audio-guide, där f.d Interner och vakter berättar om livet på fängelset.

Och vyerna man får över stan från toppen av ön är helt fantastiska! Likaså kan jag tänka mig att vyerna över Golden Gate-bron är grymma, men hela bron är totalt indränkt i filmjölkstjock, konstant dimma. Det enda man kan se av bron är fundamenten precis vid havsytan. Lite tråkigt, men tydligen rätt vanligt förekommande.

Vid slutet av besöket skulle vi handla lite souvenirer, bl.a en kopp till Erika, vykort och skyltar. I kassan landade summan på ca 40 dollar och jag ville betala med en 100-dollarssedel. Det lilla problemet var bara att 100-dollarssedeln var FALSK! Då 100-lappen utgjorde våra sista kontanter, fick vi skamset dra fram Visa-kortet och lämna, med rådet från expediten att lämna in pengen till en bank. Då vi inte tagit ut, eller växlat några pengar ännu så länge, så kan vi helt enkelt bara kostatera att någon på bröllopsfesten verkar vara en skicklig förfalskare..! Dock inte tillräckligt skicklig, expeditens förfalskningspenna markerade rätt tydligt... ;)

Efter båtturen tillbaka tog vi oss en promenad upp på Telegraph Hill och Coit Tower. Ytterligare fantastiska vyer, som man väldigt snabbt blir bortskämd med, och på grund av lång kö till den till synes mycket långsamma hissen upp i tornet, nöjde vi oss med vad vi fick se från marknivå. Promenaden fortsatte sedan rakt österut mot vad som sägs vara världens brantaste gata, Lombard Street. Sista biten är, om inte den brantaste gatan, säkerligen en av de vackraste. Och definitivt den krokigaste! Den är så pass brant att man har gjort en mini-serpentinväg, rikligt dekorerad med blommor, murar och vackra hus. Toppen på gatan utgör ytterligare en helt makalös utsiktsplats.

Promenaden tog oss därefter via en pizzaslice i Little Italy, genom Chinatown och tillbaka till Union square, där jag för ett tag sedan lämnade av Erika med ett Visa-kort, mitt bland massa mode-butiker. Vi får väl se om hon ringer om bärhjälp snart =)

Ikväll blir det middag på en restaruang som heter Absinthe, som är nästa rekommenderade i vår Sarah-guide. Guiden har gett oss ett fantastiskt dygn hittills, så oddsen för att Absinthe är en kalasrestaurang är goda!

Detta skrevs igår kväll, nu kan vi lugnt konstatera att guiden hade rätt igen.. Makalös fiskrätt för mig och jättefin Coq au Vin för Erika. Uppå det blev det en rom-drink på en pirat-inspirerad lite häftig bar. Nu idag ska vi köra över Golden Gate-bron, och leta upp en redwood-skog innan vi drar söderut längs med Highway 1. Vi återkommer givetvis från ett annat Starbucks senare ;) Idag firar vi en vecka som gifta! Tack Radde för påminnelsen, vi har redan glömt vilken dag det..!

Hejsan allihopa! Erika här.

Igår turistade vi runt litegrann, shoppade och gick på baseball. Alltså en mycket bra dag! Martin och Katie tog med oss på en baseballmatch (till Daniels stora glädje) där hemmalaget vann. Jag kan inte påstå att jag är ett baseballfan men det var ett väldigt trevligt sätt att umgås på: äta, äta ännu mer och dricka öl. Ni hör ju =)

Idag har vi tagit en båttur kring Seattle som bland annat såg ut såhär:

Seattle Skyline, i mitten ser ni Space-needle.

Vi har även varit på Pikeplace market, en marknad här i Seattle där det mesta säljs. Fisk, frukt, hantverk och smycken är bara en del av allt. Och frukten! Vi köpte nyss med oss persikor, körsbär, hallon och vin för en liten eftermiddagsfika framför OS.. Mysigt!

Ikväll ska vi hem till Martin och Katie tillsammans med Katies syster och hennes man för middag och samkväm. Det ska bli mycket trevligt!

Ha det bra!

//Erika

Nu har vi varit där. Här ser ni beviset, en helt autentisk bild!

Visst är det härligt med turisfällor? =) Tur att bilden var gratis..

Nu blir det baseball!

Först: Vätternrundan del IV: Vi kom i mål, dyblöta, ont i baken och trötta.

Nu till det väsentliga. Nu har vi gift oss!!! Det är semester!! Vi är på smekmånad!!

Bröllopsdagen var helt fantastisk, och vi vill tacka precis alla som kom och firade oss! Extra tack till våra familjer, toastmaster Norberg, tärnor Emma och Angelica och bestman Radde. Ni har helt överöst oss med kärlek och vi är totalt överväldigade! Tack!

Nu har vi som sagt var givit oss ut på vår bröllopsresa! Första anhalten på resan är Seattle, dit vi anlände sent i går kväll. Erikas kusin Martin kom och hämtade oss, trots att även han rest hela dagen från Sverige. Alla tre flygen var i tid, en hel del köer vid inresekontrollen i Chicago, och trots sammanlagt nästan 30 timmar från dörren i Halmstad till hotellobbyn, så känns det nu idag på morgon helt ok!

Idag ska vi börja använda pengarna vi fått i bröllopspresent! Första anhalt blir Space Needle här i Seattle, ett 184 meter högt torn med en schysst utsikt över hela staden. Mest känt hos tjejer för att det syns i vinjetten till Greys Anatomy, mest känt hos killar för att det syns i vinjetten till komediserien Fraiser.

I övrigt ska vi låta kusin Martin och hans sambo Katie ta oss med på restaurang. We are so happy that you will spend some time with us here! =)

Här i Seattle ska vi vara i tre dagar, innan det bär av söderut till San Fransisco. Där ska vi hyra bil som vi har med på vår roadtrip i två veckor. I övrigt ser resplanerna ut så här:

San Fransisco 2-4 augusti

Los Angeles 5-9

San Diego 9-10

Grand Canyon 11-12

Las Vegas (!) 12-15

----

Därefter bil tillbaka till LA, och flyg till Hawaii där vi ska vara i 15 dagar, på tre olika öar:

15-20 Big Island

20-25 Kauai

25-30 Oahu

Efter det hemfärd. Om en månad. Den glömmer vi nu. Nu ska vi ut och äta frukost! Sen verkar det bli shopping enligt Erika..

Ps. Fatet från alla tekniska/lokus-kollegor var helt underbart fint, Tusen TACK till er! Vi hoppas tårtan var god =) Ds.

På allmän begäran från åtminstone en läsare kommer nu avslutningen på sagan om Vätternrundan. Tycker du att du fått vänta för länge innan den här delen kom? Ungefär så kändes det mot slutet av rundan, när det var målgång som hägrade. Målet kom för fan aldrig. Halvmils-markeringarna MÅSTE någon ha flyttat. Och till råga på allt så regnade det ju också nu. Men det visste vi ju om, det hade ju alla väderleksprognoser spått. Och lite regn har väl ingen dött av? Och det kom bara lite regn, åtminstone första lilla dugget.

Sen öppnade himlen sig. Totalt! Med tio mil kvar höll inte ens mina nya, fina, regntåliga damasker tätt, utan fötterna var genomblöta och genomfrusna. Liksom hela jag. Och till råga på allt så fick Karlsjö en eker på bakhjulet avbruten. Crap. Som tur var hade de verkstad på varje depå, och nästa depå var det knappa milen till. Och Fredrik och Tomas hade vi inte sett skymten av, sen de hade blivit slutkörda av vårt tempo de första 10 milen. Trist att de inte orkade hänga på, tänkte vi. Tills vi kom fram till depån och hittar Tomas och Fredrik i servicetältet, där de enligt egen utsago väntat en stund, pga att Fredriks sko fastnat i pedalen, så att han fick skruvas loss.

Det faktum att de nån gång under nåt av våra stopp cyklat förbi oss, fick Polski att bli riktigt konspiratorisk! Omöjligt att de kan ha bränt förbi oss! "De måste ha blivit upplockade och körda hit av servicebilarna". Än idag råder osäkerhet hos P, trots att mellantider finns registrerade på hela vägen. Och dessa mellantider skvallrar om att det var vårt lite längre stopp i Hjo som Fredrik och Tomas helt skippade som gjorde att de rullade förbi oss.

Fredrik och Tomas stack strax iväg, och en frustrerande lång väntan senare på att Karlsjös eker skulle bli lagad så var den lilla värme jag lyckats uppehålla genom att hålla mig aktiv på cykeln helt bortblåst! Armarna domnade stundtals bort och det var som att få elektriska stötar var gång det var dags att växla ner eller upp. Ruskigt obehagligt, men vad skulle man göra? Bara 9 mil kvar, bara lika långt som jag nånsin cyklat tidigare! Ge upp? Neeej! Öka farten för att försöka komma ikapp Fredrik och Tomas? JAAA! Tyvärr hade de nu säkert 10-15 minuters försprång. Men det är ju ingenting, det har man sett på Tour de France och Girot! Att köra in de minutrarna går på ett kick!

Efter att domningarna försvunnit och vetebullarna från senaste kontrollen börjat kicka in kändes det plötsligt helt ok igen! Kylan fanns ju kvar, men nu var jag totalt genomblöt, så blötare kunde det inte bli. Då fanns det bara ett alternativ kvar, att jobba sig varm! Och benen kändes helt ok, och i varje uppförsbacke tyckte jag det gick lite långsamt och drog på lite extra för att få upp puls. Den ende som verkade lika på i uppförsbackarna var Daniel Sjödin. Övriga tre i gänget gnagde på, men det blev ändå en liten väntan i krönet på var backe, som var tillräcklig för att det skulle bli för kallt igen. Till slut, med 6 mil kvar, efter en längre uppförskörning, körde vi bara på. Och med 4,5 mil kvar hade vi hittat flera bra klungor att haka på och vi höll ett bra tempo. Då syntes mr. F Svensson återigen lååångt där framme. Vid depån med 4 mil kvar hann vi ikapp honom, och det blev kort stopp för bulle och kisspaus. Tomas hade sedan länge dragit ifrån Fredrik för att försöka hanka sig under 11 timmar på hela loppet. Något han till slut missade med 1 minut, aningen surt..!

Fredrik såg vid detta lag fruktansvärt miserabel ut, men han hakade ändå på mig och Daniel när vi rullade ut från depån. Vi försökte fortsätta att hålla tempot uppe, och Fredrik sackade rätt snart efter ganska rejält igen. Med en och en halv mil kvar gjorde sig återigen överintaget av vatten och sportdryck påmint, och eftersom man ändå var totalt dyngsur och genomblöt slogs jag av tanken i att helt enkelt pinka på mig och genom det kanske till och med bli lite varm? Som tur var hade Daniel samma strama blåsa, men lite mer värdighet och det blev ett stopp vid vägkanten. Lagom långt för att Fredrik skulle komma ikapp oss...

Märker redan nu att jag inte kommer hinna skriva klart det här nu, så får bli en del 4 också som roundup! =) Måste ju avsluta det här innan bröllop! Och innan bröllopsresan framför allt, där allt kul vi kommer göra ska redovisas! Kommer dessutom då ha en co-writer! ;)

To be continued..

Sitter ni bekvämt? Bra, då kan historien om Vätternrundan fortsätta! För sitta bekvämt är inte direkt standard när det gäller cykling. Varför i h-vete måste sadlarna vara så hårda? Man kunde ju tro att det skulle ta 7-8 mil iaf innan man börjar känna av nånting i baken. Men glöm det. Efter två mil kändes det som att det var en spetsig stenbit man satt på, trots ställningsskifte och perioder av ståcykling.

Innan dess hade dock startskottet gått. Herr Sjödin med kompis drog av i ett jäkla tempo direkt, som det inte kändes som läge att hänga på i. Nä, istället försökte vi andra fem hitta ett eget bekvämt tempo att lunka på i. Vi skulle ju ta det lungt till Jönköping. Bara rulla med, hitta känslan och få in bra övergångar i vår klungkörning så att det inte skulle bli för tungt. Efter att ha fått återförklara vad en belgisk kedja är både tre och fyra gånger fick vi till slut in lite snits på det hela. Då, efter 2 mil, kom det en vååååg av cyklister i ett betydligt högre tempo förbisusande. "-Fan vi hänger på", hör jag nån hojta, och sagt och gjort, när sista cyklist i klungan passerat hakar vi helt sonika på. Det blev en markant tempohöjning, och jag bara såg hur snittempo-mätaren på min Garmin sköt i höjden. Mellan 35-40 knyck rullade det på i. Ta det lugnt? När man kan gasa på? Aldrig i livet tänkte vi när tävlingsinstinkten kom smygande. Faktum är att ligga och dra själv i 30 km/h är betydligt jobbigare än att ligga bakom en klunga (ligga på "rulle") som ångar på i 35 km/h. Men tanken var ändå: "Vad fan håller vi på med?" Efter snabb överslagsräkning kom jag fram till att gruppen vi hakat på säkert hade som mål att ta sig under 9 timmar. Och vi som kalkylerat/hoppats på att klara oss under 12!

Jag vet inte exakt hur länge vi höll i tempot, men efter ca 4 mil satt det en rolig datanörd vid sidan av vägen. Han hade monterat en kamera på en mini-helikopter som svävade ovanför vägen. Jättekul tyckte alla i klungan, och skulle givetvis vinka till kameran. Pang sa det, och en cyklist strax framför mg, vinglade till, vred styret tvärställt och for som en vante över styret, med huvudet före i asfalten. Farten var nog ungefär 40 km/h, och innan jag hann reagera så var vi 50 meter förbi, och när jag vände mig om och kollade låg cyklisten helt livlös på marken, på fel sida vägen. Ren jäkla tur att ingen mötande bilist kom. Dock verkade inte en jäkel vilja stanna och hjälpa honom, så jag och Karlsjö vände efter en stund och cyklade tillbaks. Innan vi hann fram var det dock flera personer framme vid honom som sa åt oss att fortsätta. Vilket vi gjorde. Men nu var vi 3-400 meter bakom klungan. Retfulla 400 meter, som oavsett hur hårt vi pumpade på inte krympte en meter. Vi försökte både länge och väl med att komma ikapp, men vi insåg att vi helt enkelt var för klena och att det skulle kosta för mycket energi att jaga ifatt dem. Dryygt! Men vi hade iaf med oss alla fem som rest upp ihop, så vi fick helt enkelt mala på i vår belgiska kedja.

Första depån rullade vi förbi, men när vi började närma oss den andra depån och Gränna började det kännas att energinivån var på nedgång. I Gränna var det fest..! Riktig fest, massor med folk ute och trottoaren verade dagen till ära få tjänstgöra som discogolv. Trots förbannad kullersten gick det snabbt genom Gränna till depå efter 8 mil som var efterlängtad. 2 vetebullar, 1 banan, energidryck och vatten i flaskorna och en energibar senare var vill tillbaks på vägen. Vilken skillnad! Från att alla satt tysta och bara malde på, så skrattades det och skämtades friskt i nedförsbackarna. Och tempot höll i sig! Första 10 milen passerades på 3.22 Dock mycket nedför och lättcyklat på de 10 milen, i torrt, svalt väder. Tyvärr lös vår oerfarenhet igenom lite, så när vi hade dragit på bra en stund så märkte vi plötsligt att både Tomas och Fredrik var borta. Fasen. Vår gissning var givetvis att de hade tröttnat och tappat på grund av det enorma tempot Polski, jag och Karlsjö dragit upp. Bevis på vårt grymma tempo fick vi när vi hade cyklat ikapp Sjödin med polare som fick agera resesällskap. Om de nu skulle kunna haka på.. ;)

Vi skippade matkontrollen och den enligt ryktet halvtimmeslånga matkön i Jönköping efter 11 mil, och siktade istället in oss på vetebullar vid nästa stopp, efter 13,8 mil. Vid det här laget var det beckmörkt, och utsikten man kanske hade fått i gryningsljus var nu ersatt av en lång orm av röda bakljusen på cyklar. Även om rött är fint, så hade jag nog föredragit utsikten vid Brahehus i dagsljus. Men det får vi väl avverka en annan gång.

Efter alla nedförsbackar innan Huskvarna och i Jönköping bar det nu uppför. Bankerydsbackarna. Seeeeeg klättring, men som gick förvånansvärt bra med tanke på att samtliga i gänget nu var uppe på personliga rekord vad gäller avverkad cykelsträcka på ett pass. Efter de värsta backarna fick jag en riktig dipp. En energibar hjälpte ingenting och enda tanken i huvudet var: "Fy fan va tråkigt det här är". 17 mil kvar bara. Nästan dubbelt så långt som jag någonsin cyklat tidigare. "-Kom igen nu, bara resten kvar!" hojtade en grupp glada farbröder som svischade förbi i ett till synes jäkla högt tempo. "Gubbj-vlar!" skrek jag inte.. Men jag tänkte nog, nästan. Man är ruskigt lättirriterad när man börjar bli trött. Depån i Fagerhult kom som en riktig skänk från ovan, och jag klämde i mig 3 vetebullar, en banan och en rejäl dos energidryck. PLING sa det, och sen gick det tusan så lätt efter depån. När vi dessutom började närma oss 15-milaskylten, dvs halvvägs, kändes det faktiskt riktigt bra! Efter ett lätt jubel vid halvvägspasseringen kände jag första stänket regn. Vi visste ju om att det skulle börja regna. Och vi är ju faktiskt inte ens vattenlösliga, plus att jag hade min vindtäta och till viss del regntåliga löparjacka på mig!

Ack så fel man kan ha..

To be continued..

Då vart vätternrundan avklarad, och när jag summerar allt inser jag att det får bli en uppdelning.. Inledning kommer här:


Efter många om och men och återbud och tillbakatagna återbud blev det till slut 5 tappra själar som begav sig norrut mot Motala: Jag, Fredrik, Tomas, Markus (Karlsjö) och Patrik (polski). Fredrik bestämde sig för att överhuvudtaget cykla bara 4 dagar innan, och genom att låna cykel och kläder från min farsa, skor från Peter Telemo, och hjälm från Olander lyckades han mirakulöst få ihop en komplett utrustning. Trodde han, ända tills Tomas började hetsa i bilen på väg upp. "Ringklocka? Har du ingen ringklocka? Och inga damasker? Herregud..! Har du inte börjat vätska upp dig? Det skulle du gjort för flera dagar sen!" Detta i kombination med att Fredrik sammanlagt cyklat 1,5 mil innan loppet gjorde att han var lite blek när vi väl landade i Motala. 

Boendet hade farsan, som tyvärr fick ställa in i sista minuten, fixat åt oss, i ett riktigt fint hus, precis vid Vättern. Där kamperade vi tillsammans med 6 äldre herrar med ungefär lika många genomförda Vätternrundor som vi hade mil på cykelsadeln. Erfarenhet i massor med andra ord, som det över en rejäl fika på husets terrass skulle delas med av! Allt från lufttryck i däck, till vilka backar som var jobbigast fick vet veta. MEN, det viktigaste av allt: Ta det lugnt ända till Jönköping! Det är 11 mil till Jönköping, då har man 19 kvar, och det är först DÅ som loppet börjar. På riktigt. Inga problem tänkte vi. Det löser sig. Vi hade ju sett på Giro ´d Italia hur man gör, klungkörning, bergspriser och annat. Belgisk kedja.

Vi hade starttid 21.12 på kvällen, vilket innebar att stor del av loppet skulle cyklas i mörker, och enligt SMHI skulle det också bli en blöt avslutning på rundan, då ett rejält regnväder var i antågande. Med fyra timmar till start begav vi oss till nummerlappsutdelningen, med tillhörande gigantiskt tält med cykel-utrustning för att införskaffa det sista nödvändiga. Typ ringklocka och damasker till Fredrik. Fredrik, som dessutom lånat/köpt sin startplats av Radde, var också tvungen att ändra namnet på startbeviset, vilket man helst skulle gjort en månad innan loppet. Efter många vändor lyckades han dock få till sitt namn på nummerlappen, och sista pusselbiten i en svensk klassiker var redo att påbörjas för hans och Karlsjös del. 

Tillbaka vid huset var det dags att börja pumpa däck, klistra nummerlappar, montera lysen, ringklockor och cykeldatorer. För er som inte visste det är cykling en materialsport helt utan gräns. Du kan lägga hur mycket pengar som helst på hur mycket onödiga och nödvändiga prylar som helst. Och har du inte precis allt så har du ångest över det. Jag hade varit för snål för att köpa en ordentlig cykeljacka med regnskydd, och sneglade avundsjukt på de mer rutinerade gubbarnas 2 000-kronors jackor när de bytte om. Jag valde att nöja mig med min vindtäta och till viss del vattentäta löparjacka. Den duger, så mycket ska det väl inte regna?

En ordentlig pump i fickformat hade jag dock! Utifall det skulle bli punktering, och den funkar utmärkt att pumpa däcken med även innan träning och lopp. MEN, när det efter gubbarnas direktiv skulle pumpas upp till 8 bars tryck i bakdäcket, så fastnade ventilen i pumpen. Helvete. Inte mycket att be för, men jag hade ju reservslangar i massor och det var bara att börja byta. Ta loss däcket var inga problem, öppna förpackningen och börja sätta fast däcket på fälgen igen gick också bra. Tills vi insåg att slangen var för stor. Stresskon. Hade klantiga, disträa jag gått och köpt en för stor slang? Svor över försäljaren på cykelmagneten som sålt slangen till mig, och begav mig ner till nummerlappsutdelningen igen för att köpa en ny. Men nej, det var rätt slang sa försäljaren på mässan till mig och mätte upp min trasiga och jämförde. Den skulle tyldligen vara lite större än fälgen, för att kunna få i extra tryck. Doh! Som tur var kryllade ju huset som sagt var av erfarenhet, och de sken glatt upp när jag lite skamset bad om hjälp. Gubbarna var verkligen guld värda, och otroligt hjälpsamma! På nolltid var däcket fixa, och med en dryg timme till start var det ombytesdags. Packade ner en extra, till viss del regntålig löpartröja i sadelväskan (en sadelväska är också ett måste att ha), 6-7 energibars tillsammans med mobil och handskar i fickorna, och fyllde vattenflaskorna.

Mobilen ja, det var ju så att Sverige skulle till att möta England, med avspark 12 minuter innan startskottet gick för vår del, så det fick bli att lita på att P4 hade bra täckning längs med vägen. Dålig timing av oss, men det fick gå. Med 20 minter till start begav vi oss ner till startområdet och blev strax innan start insläppta i startfållan. Där träffade vi på Daniel Sjödin, som Fredrik sålt sin första startplats till. Han hade raggat med sig en kompis att cykla med också, så helt plötsligt var vi 7 som kunde bilda en riktigt stark klunga! Vad kunde gå fel? Bara 30 mil kvar!


Fortsättning följer...  

Dags för frosseri i smärta, skav och självplågeri! Dessutom säger väderprognosen att det framåt natten är dags för regn och motvind. Och över allt detta vilar ett ok av att veta att mitt överansträngda knä kanske inte riktigt är helt 100 ännu. Låter ju härligt, eller hur? Till råga på allt så har det lagts en hel del pengar på detta spektakel, och hur mycket jag hittills lagt ut på utrustning, anmälningsavgift och boende mm vill jag knappt räkna ut. Men fan va skoj det ska bli! I alla fall i början, innan det börjar regna, när man fortfarande kan gå på ångerna från att Sverige kommer knäppa England på näsan. Och innan det blir för backigt..

Starttid klockan 21.12 ikväll, så kommer bli till att följa fotbollsmatchen via radio..! För er som är uppe och pigga följer ni mig, Karlsjö, Polski och familjen Svensson och vårt gemensamma pungskav på resultatsidan, som är sökbar via namn.

Nu ska jag packa! Voltaren, check!