..sanningen om bilden.

I alla större marathonlopp och halvmaror finns det fotografer utplacerade längs med banan. "Skitkul" tänker man i början och spexar, smilar och bröstar upp sig så fort man får syn på en kamera! Ju längre loppet går, desto mer tröttnar man på fotograferna. Man tänker "oh nej, inte igen" när man masar sig upp för Västerbron för andra gången och det sitter en stor skylt med uppmaningen "SMILE!" en bit längre fram.

När det började närma sig mål fick jag rejält ont i magen! Alltså inte lite granna magknip, utan REJÄLT, som om att det började bli läge att sikta sig på närmsta buske. Lyckligtvis så höll jag mig från att bli nya bajsmannen, ända in i mål. Kunde mot slutet till och med njuta lite av känslan av att ha fixat det! Men strax efter målgång gjorde sig mitt lätta tarmvred sig påmint igen, och jag såg mig om på stadion efter en blå, härlig baja-maja. Inte en enda så långt ögat kunde nå. Nehe.. Började gå/halta/vagga mig ut ur stadion i riktning mot Östermalms IP, där man hämtar nummerlappar och där det skulle bli återsamling för teamet efter målgång. Tyvärr var vägen mot B-M spärrad, med hjälp av rejäla kravallstaket! Nu i efterhand förstår jag ju givetvis att dessa är till för att alla löpare ska gå direkt och lämna tillbaka sitt tidmätar-chip man haft fastspänt på foten, få en påse med dricka och mat, samt få en t-shirt. Men just då svor jag faktiskt ganska högt åt det faktum att idioterna till arrangörer inte kunde fixa fram en toa lite närmare målgång. Procedurerna ovan var oerhört smärtsamma!

MEN, när jag till slut genomlidit alltihopa, kommit bort från avspärrningarna och de blå skjulen stod uppradade längs med planen, ja då kommer den sista fotografen fram och frågar om jag inte vill bli fotograferad framför ett plakat med Stockholm marathons logga och huvudsponsorns symbol. "Nej tack" säger jag aningen buttert och suktar mot Baja-maja. "Men kom igen, ett smile för kameran får du ju bjussa på" säger fotografen med klingande Stockholmsdialekt. Jag bränner av ett fejkat, ironiskt smile i en halv sekund, och fotografen lyckas mot all förmodan få upp kameran och bränna av en bild. Resultatet ser ni här:

Ett ansikte endast en mor och en högst tålmodig fästmö kan älska? =)