Sitter ni bekvämt? Bra, då kan historien om Vätternrundan fortsätta! För sitta bekvämt är inte direkt standard när det gäller cykling. Varför i h-vete måste sadlarna vara så hårda? Man kunde ju tro att det skulle ta 7-8 mil iaf innan man börjar känna av nånting i baken. Men glöm det. Efter två mil kändes det som att det var en spetsig stenbit man satt på, trots ställningsskifte och perioder av ståcykling.

Innan dess hade dock startskottet gått. Herr Sjödin med kompis drog av i ett jäkla tempo direkt, som det inte kändes som läge att hänga på i. Nä, istället försökte vi andra fem hitta ett eget bekvämt tempo att lunka på i. Vi skulle ju ta det lungt till Jönköping. Bara rulla med, hitta känslan och få in bra övergångar i vår klungkörning så att det inte skulle bli för tungt. Efter att ha fått återförklara vad en belgisk kedja är både tre och fyra gånger fick vi till slut in lite snits på det hela. Då, efter 2 mil, kom det en vååååg av cyklister i ett betydligt högre tempo förbisusande. "-Fan vi hänger på", hör jag nån hojta, och sagt och gjort, när sista cyklist i klungan passerat hakar vi helt sonika på. Det blev en markant tempohöjning, och jag bara såg hur snittempo-mätaren på min Garmin sköt i höjden. Mellan 35-40 knyck rullade det på i. Ta det lugnt? När man kan gasa på? Aldrig i livet tänkte vi när tävlingsinstinkten kom smygande. Faktum är att ligga och dra själv i 30 km/h är betydligt jobbigare än att ligga bakom en klunga (ligga på "rulle") som ångar på i 35 km/h. Men tanken var ändå: "Vad fan håller vi på med?" Efter snabb överslagsräkning kom jag fram till att gruppen vi hakat på säkert hade som mål att ta sig under 9 timmar. Och vi som kalkylerat/hoppats på att klara oss under 12!

Jag vet inte exakt hur länge vi höll i tempot, men efter ca 4 mil satt det en rolig datanörd vid sidan av vägen. Han hade monterat en kamera på en mini-helikopter som svävade ovanför vägen. Jättekul tyckte alla i klungan, och skulle givetvis vinka till kameran. Pang sa det, och en cyklist strax framför mg, vinglade till, vred styret tvärställt och for som en vante över styret, med huvudet före i asfalten. Farten var nog ungefär 40 km/h, och innan jag hann reagera så var vi 50 meter förbi, och när jag vände mig om och kollade låg cyklisten helt livlös på marken, på fel sida vägen. Ren jäkla tur att ingen mötande bilist kom. Dock verkade inte en jäkel vilja stanna och hjälpa honom, så jag och Karlsjö vände efter en stund och cyklade tillbaks. Innan vi hann fram var det dock flera personer framme vid honom som sa åt oss att fortsätta. Vilket vi gjorde. Men nu var vi 3-400 meter bakom klungan. Retfulla 400 meter, som oavsett hur hårt vi pumpade på inte krympte en meter. Vi försökte både länge och väl med att komma ikapp, men vi insåg att vi helt enkelt var för klena och att det skulle kosta för mycket energi att jaga ifatt dem. Dryygt! Men vi hade iaf med oss alla fem som rest upp ihop, så vi fick helt enkelt mala på i vår belgiska kedja.

Första depån rullade vi förbi, men när vi började närma oss den andra depån och Gränna började det kännas att energinivån var på nedgång. I Gränna var det fest..! Riktig fest, massor med folk ute och trottoaren verade dagen till ära få tjänstgöra som discogolv. Trots förbannad kullersten gick det snabbt genom Gränna till depå efter 8 mil som var efterlängtad. 2 vetebullar, 1 banan, energidryck och vatten i flaskorna och en energibar senare var vill tillbaks på vägen. Vilken skillnad! Från att alla satt tysta och bara malde på, så skrattades det och skämtades friskt i nedförsbackarna. Och tempot höll i sig! Första 10 milen passerades på 3.22 Dock mycket nedför och lättcyklat på de 10 milen, i torrt, svalt väder. Tyvärr lös vår oerfarenhet igenom lite, så när vi hade dragit på bra en stund så märkte vi plötsligt att både Tomas och Fredrik var borta. Fasen. Vår gissning var givetvis att de hade tröttnat och tappat på grund av det enorma tempot Polski, jag och Karlsjö dragit upp. Bevis på vårt grymma tempo fick vi när vi hade cyklat ikapp Sjödin med polare som fick agera resesällskap. Om de nu skulle kunna haka på.. ;)

Vi skippade matkontrollen och den enligt ryktet halvtimmeslånga matkön i Jönköping efter 11 mil, och siktade istället in oss på vetebullar vid nästa stopp, efter 13,8 mil. Vid det här laget var det beckmörkt, och utsikten man kanske hade fått i gryningsljus var nu ersatt av en lång orm av röda bakljusen på cyklar. Även om rött är fint, så hade jag nog föredragit utsikten vid Brahehus i dagsljus. Men det får vi väl avverka en annan gång.

Efter alla nedförsbackar innan Huskvarna och i Jönköping bar det nu uppför. Bankerydsbackarna. Seeeeeg klättring, men som gick förvånansvärt bra med tanke på att samtliga i gänget nu var uppe på personliga rekord vad gäller avverkad cykelsträcka på ett pass. Efter de värsta backarna fick jag en riktig dipp. En energibar hjälpte ingenting och enda tanken i huvudet var: "Fy fan va tråkigt det här är". 17 mil kvar bara. Nästan dubbelt så långt som jag någonsin cyklat tidigare. "-Kom igen nu, bara resten kvar!" hojtade en grupp glada farbröder som svischade förbi i ett till synes jäkla högt tempo. "Gubbj-vlar!" skrek jag inte.. Men jag tänkte nog, nästan. Man är ruskigt lättirriterad när man börjar bli trött. Depån i Fagerhult kom som en riktig skänk från ovan, och jag klämde i mig 3 vetebullar, en banan och en rejäl dos energidryck. PLING sa det, och sen gick det tusan så lätt efter depån. När vi dessutom började närma oss 15-milaskylten, dvs halvvägs, kändes det faktiskt riktigt bra! Efter ett lätt jubel vid halvvägspasseringen kände jag första stänket regn. Vi visste ju om att det skulle börja regna. Och vi är ju faktiskt inte ens vattenlösliga, plus att jag hade min vindtäta och till viss del regntåliga löparjacka på mig!

Ack så fel man kan ha..

To be continued..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Doing an Ironman is like fighting a gorilla: You don´t stop when you are tired - you stop when the gorilla is tired"    Inleder med en efter-bild i avskräckande syfte:   Och nej, jag hade inte BH på mig, chipstuttarna till trots: Det är pul...

Då var det dags! Ett års förberedelser. Lagom mycket träning. En grym kolhydratsfest i dagarna tre. Allt detta ska omsättas i en heldags slit, kämpande, smärta och förhoppningsvis lycka! Kommer bli fantastiskt kul att få vara med om detta. Hela stämn...

Brickpass igår (cykel + löpning) funkade problemfritt! Fortsatt krångel med växlarna på cykeln åtgärdades idag på Sportson, snabbt och lätt och tydligen så enkelt att besöket blev gratis. Jag betalade dock lite i form av skamsenhet över min tekniska ...

Märker att jag inte skrivit här på ett tag, men behovet av att få skriva av sig lite har trängt sig på sista veckan. Som rubriken antyder: Det är mindre än en vecka kvar. All träning skulle för länge sedan ha varit gjord. För att summera årets tränin...

Vart ju inte igår jag skrev här. Inte ens i år. Riktigt riktigt tråkigt så här i efterhand, när året som gått inneburit riktigt mycket tränings/tävlingsrelaterade kul händelser. Jag har ingen riktigt förklaring till det hela, mer än att jag bara blev...