Sitter ni bekvämt? Bra, då kan historien om Vätternrundan fortsätta! För sitta bekvämt är inte direkt standard när det gäller cykling. Varför i h-vete måste sadlarna vara så hårda? Man kunde ju tro att det skulle ta 7-8 mil iaf innan man börjar känna av nånting i baken. Men glöm det. Efter två mil kändes det som att det var en spetsig stenbit man satt på, trots ställningsskifte och perioder av ståcykling.

Innan dess hade dock startskottet gått. Herr Sjödin med kompis drog av i ett jäkla tempo direkt, som det inte kändes som läge att hänga på i. Nä, istället försökte vi andra fem hitta ett eget bekvämt tempo att lunka på i. Vi skulle ju ta det lungt till Jönköping. Bara rulla med, hitta känslan och få in bra övergångar i vår klungkörning så att det inte skulle bli för tungt. Efter att ha fått återförklara vad en belgisk kedja är både tre och fyra gånger fick vi till slut in lite snits på det hela. Då, efter 2 mil, kom det en vååååg av cyklister i ett betydligt högre tempo förbisusande. "-Fan vi hänger på", hör jag nån hojta, och sagt och gjort, när sista cyklist i klungan passerat hakar vi helt sonika på. Det blev en markant tempohöjning, och jag bara såg hur snittempo-mätaren på min Garmin sköt i höjden. Mellan 35-40 knyck rullade det på i. Ta det lugnt? När man kan gasa på? Aldrig i livet tänkte vi när tävlingsinstinkten kom smygande. Faktum är att ligga och dra själv i 30 km/h är betydligt jobbigare än att ligga bakom en klunga (ligga på "rulle") som ångar på i 35 km/h. Men tanken var ändå: "Vad fan håller vi på med?" Efter snabb överslagsräkning kom jag fram till att gruppen vi hakat på säkert hade som mål att ta sig under 9 timmar. Och vi som kalkylerat/hoppats på att klara oss under 12!

Jag vet inte exakt hur länge vi höll i tempot, men efter ca 4 mil satt det en rolig datanörd vid sidan av vägen. Han hade monterat en kamera på en mini-helikopter som svävade ovanför vägen. Jättekul tyckte alla i klungan, och skulle givetvis vinka till kameran. Pang sa det, och en cyklist strax framför mg, vinglade till, vred styret tvärställt och for som en vante över styret, med huvudet före i asfalten. Farten var nog ungefär 40 km/h, och innan jag hann reagera så var vi 50 meter förbi, och när jag vände mig om och kollade låg cyklisten helt livlös på marken, på fel sida vägen. Ren jäkla tur att ingen mötande bilist kom. Dock verkade inte en jäkel vilja stanna och hjälpa honom, så jag och Karlsjö vände efter en stund och cyklade tillbaks. Innan vi hann fram var det dock flera personer framme vid honom som sa åt oss att fortsätta. Vilket vi gjorde. Men nu var vi 3-400 meter bakom klungan. Retfulla 400 meter, som oavsett hur hårt vi pumpade på inte krympte en meter. Vi försökte både länge och väl med att komma ikapp, men vi insåg att vi helt enkelt var för klena och att det skulle kosta för mycket energi att jaga ifatt dem. Dryygt! Men vi hade iaf med oss alla fem som rest upp ihop, så vi fick helt enkelt mala på i vår belgiska kedja.

Första depån rullade vi förbi, men när vi började närma oss den andra depån och Gränna började det kännas att energinivån var på nedgång. I Gränna var det fest..! Riktig fest, massor med folk ute och trottoaren verade dagen till ära få tjänstgöra som discogolv. Trots förbannad kullersten gick det snabbt genom Gränna till depå efter 8 mil som var efterlängtad. 2 vetebullar, 1 banan, energidryck och vatten i flaskorna och en energibar senare var vill tillbaks på vägen. Vilken skillnad! Från att alla satt tysta och bara malde på, så skrattades det och skämtades friskt i nedförsbackarna. Och tempot höll i sig! Första 10 milen passerades på 3.22 Dock mycket nedför och lättcyklat på de 10 milen, i torrt, svalt väder. Tyvärr lös vår oerfarenhet igenom lite, så när vi hade dragit på bra en stund så märkte vi plötsligt att både Tomas och Fredrik var borta. Fasen. Vår gissning var givetvis att de hade tröttnat och tappat på grund av det enorma tempot Polski, jag och Karlsjö dragit upp. Bevis på vårt grymma tempo fick vi när vi hade cyklat ikapp Sjödin med polare som fick agera resesällskap. Om de nu skulle kunna haka på.. ;)

Vi skippade matkontrollen och den enligt ryktet halvtimmeslånga matkön i Jönköping efter 11 mil, och siktade istället in oss på vetebullar vid nästa stopp, efter 13,8 mil. Vid det här laget var det beckmörkt, och utsikten man kanske hade fått i gryningsljus var nu ersatt av en lång orm av röda bakljusen på cyklar. Även om rött är fint, så hade jag nog föredragit utsikten vid Brahehus i dagsljus. Men det får vi väl avverka en annan gång.

Efter alla nedförsbackar innan Huskvarna och i Jönköping bar det nu uppför. Bankerydsbackarna. Seeeeeg klättring, men som gick förvånansvärt bra med tanke på att samtliga i gänget nu var uppe på personliga rekord vad gäller avverkad cykelsträcka på ett pass. Efter de värsta backarna fick jag en riktig dipp. En energibar hjälpte ingenting och enda tanken i huvudet var: "Fy fan va tråkigt det här är". 17 mil kvar bara. Nästan dubbelt så långt som jag någonsin cyklat tidigare. "-Kom igen nu, bara resten kvar!" hojtade en grupp glada farbröder som svischade förbi i ett till synes jäkla högt tempo. "Gubbj-vlar!" skrek jag inte.. Men jag tänkte nog, nästan. Man är ruskigt lättirriterad när man börjar bli trött. Depån i Fagerhult kom som en riktig skänk från ovan, och jag klämde i mig 3 vetebullar, en banan och en rejäl dos energidryck. PLING sa det, och sen gick det tusan så lätt efter depån. När vi dessutom började närma oss 15-milaskylten, dvs halvvägs, kändes det faktiskt riktigt bra! Efter ett lätt jubel vid halvvägspasseringen kände jag första stänket regn. Vi visste ju om att det skulle börja regna. Och vi är ju faktiskt inte ens vattenlösliga, plus att jag hade min vindtäta och till viss del regntåliga löparjacka på mig!

Ack så fel man kan ha..

To be continued..

Då vart vätternrundan avklarad, och när jag summerar allt inser jag att det får bli en uppdelning.. Inledning kommer här:


Efter många om och men och återbud och tillbakatagna återbud blev det till slut 5 tappra själar som begav sig norrut mot Motala: Jag, Fredrik, Tomas, Markus (Karlsjö) och Patrik (polski). Fredrik bestämde sig för att överhuvudtaget cykla bara 4 dagar innan, och genom att låna cykel och kläder från min farsa, skor från Peter Telemo, och hjälm från Olander lyckades han mirakulöst få ihop en komplett utrustning. Trodde han, ända tills Tomas började hetsa i bilen på väg upp. "Ringklocka? Har du ingen ringklocka? Och inga damasker? Herregud..! Har du inte börjat vätska upp dig? Det skulle du gjort för flera dagar sen!" Detta i kombination med att Fredrik sammanlagt cyklat 1,5 mil innan loppet gjorde att han var lite blek när vi väl landade i Motala. 

Boendet hade farsan, som tyvärr fick ställa in i sista minuten, fixat åt oss, i ett riktigt fint hus, precis vid Vättern. Där kamperade vi tillsammans med 6 äldre herrar med ungefär lika många genomförda Vätternrundor som vi hade mil på cykelsadeln. Erfarenhet i massor med andra ord, som det över en rejäl fika på husets terrass skulle delas med av! Allt från lufttryck i däck, till vilka backar som var jobbigast fick vet veta. MEN, det viktigaste av allt: Ta det lugnt ända till Jönköping! Det är 11 mil till Jönköping, då har man 19 kvar, och det är först DÅ som loppet börjar. På riktigt. Inga problem tänkte vi. Det löser sig. Vi hade ju sett på Giro ´d Italia hur man gör, klungkörning, bergspriser och annat. Belgisk kedja.

Vi hade starttid 21.12 på kvällen, vilket innebar att stor del av loppet skulle cyklas i mörker, och enligt SMHI skulle det också bli en blöt avslutning på rundan, då ett rejält regnväder var i antågande. Med fyra timmar till start begav vi oss till nummerlappsutdelningen, med tillhörande gigantiskt tält med cykel-utrustning för att införskaffa det sista nödvändiga. Typ ringklocka och damasker till Fredrik. Fredrik, som dessutom lånat/köpt sin startplats av Radde, var också tvungen att ändra namnet på startbeviset, vilket man helst skulle gjort en månad innan loppet. Efter många vändor lyckades han dock få till sitt namn på nummerlappen, och sista pusselbiten i en svensk klassiker var redo att påbörjas för hans och Karlsjös del. 

Tillbaka vid huset var det dags att börja pumpa däck, klistra nummerlappar, montera lysen, ringklockor och cykeldatorer. För er som inte visste det är cykling en materialsport helt utan gräns. Du kan lägga hur mycket pengar som helst på hur mycket onödiga och nödvändiga prylar som helst. Och har du inte precis allt så har du ångest över det. Jag hade varit för snål för att köpa en ordentlig cykeljacka med regnskydd, och sneglade avundsjukt på de mer rutinerade gubbarnas 2 000-kronors jackor när de bytte om. Jag valde att nöja mig med min vindtäta och till viss del vattentäta löparjacka. Den duger, så mycket ska det väl inte regna?

En ordentlig pump i fickformat hade jag dock! Utifall det skulle bli punktering, och den funkar utmärkt att pumpa däcken med även innan träning och lopp. MEN, när det efter gubbarnas direktiv skulle pumpas upp till 8 bars tryck i bakdäcket, så fastnade ventilen i pumpen. Helvete. Inte mycket att be för, men jag hade ju reservslangar i massor och det var bara att börja byta. Ta loss däcket var inga problem, öppna förpackningen och börja sätta fast däcket på fälgen igen gick också bra. Tills vi insåg att slangen var för stor. Stresskon. Hade klantiga, disträa jag gått och köpt en för stor slang? Svor över försäljaren på cykelmagneten som sålt slangen till mig, och begav mig ner till nummerlappsutdelningen igen för att köpa en ny. Men nej, det var rätt slang sa försäljaren på mässan till mig och mätte upp min trasiga och jämförde. Den skulle tyldligen vara lite större än fälgen, för att kunna få i extra tryck. Doh! Som tur var kryllade ju huset som sagt var av erfarenhet, och de sken glatt upp när jag lite skamset bad om hjälp. Gubbarna var verkligen guld värda, och otroligt hjälpsamma! På nolltid var däcket fixa, och med en dryg timme till start var det ombytesdags. Packade ner en extra, till viss del regntålig löpartröja i sadelväskan (en sadelväska är också ett måste att ha), 6-7 energibars tillsammans med mobil och handskar i fickorna, och fyllde vattenflaskorna.

Mobilen ja, det var ju så att Sverige skulle till att möta England, med avspark 12 minuter innan startskottet gick för vår del, så det fick bli att lita på att P4 hade bra täckning längs med vägen. Dålig timing av oss, men det fick gå. Med 20 minter till start begav vi oss ner till startområdet och blev strax innan start insläppta i startfållan. Där träffade vi på Daniel Sjödin, som Fredrik sålt sin första startplats till. Han hade raggat med sig en kompis att cykla med också, så helt plötsligt var vi 7 som kunde bilda en riktigt stark klunga! Vad kunde gå fel? Bara 30 mil kvar!


Fortsättning följer...  

Dags för frosseri i smärta, skav och självplågeri! Dessutom säger väderprognosen att det framåt natten är dags för regn och motvind. Och över allt detta vilar ett ok av att veta att mitt överansträngda knä kanske inte riktigt är helt 100 ännu. Låter ju härligt, eller hur? Till råga på allt så har det lagts en hel del pengar på detta spektakel, och hur mycket jag hittills lagt ut på utrustning, anmälningsavgift och boende mm vill jag knappt räkna ut. Men fan va skoj det ska bli! I alla fall i början, innan det börjar regna, när man fortfarande kan gå på ångerna från att Sverige kommer knäppa England på näsan. Och innan det blir för backigt..

Starttid klockan 21.12 ikväll, så kommer bli till att följa fotbollsmatchen via radio..! För er som är uppe och pigga följer ni mig, Karlsjö, Polski och familjen Svensson och vårt gemensamma pungskav på resultatsidan, som är sökbar via namn.

Nu ska jag packa! Voltaren, check! 

Tyvärr verkar det som att den ökade träningsdosen i kombination med för lite stretch och vanlig styrketräning tog ut sin rätt, och sista långpasset förra veckan blev för mycket och knät blev trasigt. Troligen nån form av överansträngning, men har fortfarande för ont för att ett marathonlopp överhuvudtaget skulle komma i fråga. Så nu sitter jag i soffan och kommer istället hålla tummarna för Henke som gör sin debut idag! Startnummer 11971, och det går att följa honom HÄR. Det ryktas tyvärr om 15 m/s, regn och 8 grader, så Stockholm kommer nog inte riktigt visa sig från sin rätta sida idag för löparna. Å andra sidan kanske bättre än 28 grader och sol som det var för en dryg vecka sen?

För min del blir det vila från löpning och cykling ett par dagar till, och förhoppningsvis är det bra sen. Mindre än två veckor kvar till vätternrundan, så ett par mil på sadeln till innan loppet hade inte varit fel.

Länge sen bilder, så här kommer lite kul blandade bilder:

Erika beundrar utsikt från vårt hotellrum i Barcelona! =)

Sangria!

Paus i svettig löprunda

Cykelpaus i Båstad

Erika kattvaktar mina föräldrars katt Tuva. Snart dags igen! Tuva längtar, det syns tydligt på bilden.. =)

Erika poserar i sin fina onepiece! Förlåt älskling, kunde inte låta bli ;)