Japp, det får den får väl kallas, nu när jag nån gång nämnt att  nån gång i obestämd framtid så kanske det kommer att göras ett försök att genomföra en Ironman. Om inte får den väl byta namn till Ironwoman-bloggen om knappa två veckor. Eller redan nu! I söndags genomförde nämligen Erika tillsammans med undertecknad coach en 2,1 mil lång runda, dvs motsvarande en halvmara! Jag lovar, att om Erika hört detta för ett halvår sen, så hade hon hånskrattat riktigt gott åt skämtet och sen fortsatt harva spinningpass i svettiga Friskis-lokaler på Slottsmöllan. Tempot var konstant runt hela rundan, och av respekt för herr Tossavainen och för att han inte ska träna ihjäl sig fullständigt sista veckan innan loppet nämner jag ingen tid.

Tider är annars rätt oväsentligt på långpass, det viktiga är att vara ute länge, och känna att kroppen fungerar utan att säcka ihop även på långa sträckor. Tyvärr brukar jag ge blanka fasen i detta, då jag är en tävlingsnarkoman mer än en träningsnarkoman. Finns det ingen att tävla mot, ja, då får man ju helt enkelt tävla med sig själv. Eller mot klockan. Eller, som jag provade en gång, mot min låtlista på Spotify. En låt per kilometer skulle avverkas i snitt. Detta höll bra, ända till "The Coral - Dreaming of you" på 2 min och 48 sekunder dök upp som näst sista låt. Varför hade jag inte med fler Kent-låtar..? Idioti! =)

För övrigt så har pingissäsongen dragit igång. Rekord-tidigt (inte klubben BTK Rekord..) för att vara Lidhults Goif! Kändes inte alls särskilt dåligt, och manövrerade faktiskt ut klubbkompisen Andreas i skiljeset, samtidigt som f.d häcklöparen Robert Kronberg dök in i pingishallen och försökte ge sig på ett par rejält forehandsfattade smashar mot Jörgen Persson.

Imorgon blir det mördarpass i intervallform på Sannarps löparbanor, sen rejäl cykelrunda med kollegor på torsdag!