...dvs 6 km. Försiktiga sådana. Den nivån är det som omstarten fick börja på, den här gången nästan helt utan känningar i fotleder, vader eller hälsenor. Lite kände jag, men har man inte sprungit ett löppass på en och en halv månad så ska det väl kännas lite grann i fötterna? Men det är svårt att avgöra om det är så här det "ska" kännas eller om det fortfarande är någonting som ligger och gnager. Kanske är det bara psykologiskt. Sprang givetvis och kände efter precis hela rundan, så kanske ett under att jag inte kände mer?

Aja, skönt att komma ut var det! På innergården i alla fall, där det inte blåste. Det var inte riktigt lika skönt när motvinden friskade i längs med nissan, men inte mycket att göra! Kontrasten att springa i varm vårsol blir ju desto tydligare och skönare sen!

Förkylningen har gett med sig nästan helt, bara näsan som rinner lite nu, men det får man stå ut med! Ikväll blir det försenat alla hjärtans dags-firande med Erika i form av middag på Fridolfs! En god middag och ett glas rött är man väl värd om man kommit en sjundedel på vägen till målet? =)