..som de pratar om, som man längtar till! Trodde inte jag skulle få uppleva det i november, efter lite halvdassig träning och knäont på sistone. Men igår kom det! Jag stack ut vid klockan 13, klarblå himmel, 4 grader i luften och jag bestämde mig för att springa ner till Östra stranden en vända. Kändes kanon redan från början, det bara flöt på. Efter tre km bestämde jag mig för att tempot jag höll inte skulle få mig särskilt trött på min 9 km-runda, så jag sprang istället ner på stranden och körde intervaller. Helt underbart fint var det, och det blev tre st 1-km intervaller, med tempo på ca 4.20 minuter/km, vilket är riktigt bra tempo med mina mått mätt! Joggade sedan hem och kände mig riktigt fräsch i kroppen efter bara nån timme igen, inget knäont, inga trötthetskänslor! Längtar redan till nästa sånt pass, men kan ju dröja innan det kommer..

Löpträning är i jämförelse med mycket annat jag sysslar med något som man alltid känner sig nöjd med efteråt. I golf, eller bordtennis, gör du sällan en såpass bra runda eller match att du känner att "fasen va gött, jag är helnöjd med min prestation". Det finns alltid nåt hål som gick snett, och nån match du inte spelade på topp i. Så är det aldrig med löpning. Du går aldrig och grämer dig för att det var nån kilometer som det kändes tungt, utan tvärtom: är det nån del som har känts tung är du kanske ännu mer nöjd med prestationen i helhet när du kommer i mål. Jag är den förste att erkänna att det innan ett löppass kan kännas lite tungt mentalt att ge sig ut, men känslan efteråt är alltid en känsla av välbefinnande och man märker otroligt tydligt att en genomförd löprunda ger en rejäl boost för självkänslan.   

Jag igår, efter avslutad löprunda! Eller inte.. Men känslan var nog nästan densamma!