Hej igen!

Igår blev det en ny runda löpning. Timingen var fantastisk. Tänkte dra mig ner mot Östra stranden och springa lite intervaller. När jag sprang förbi stationen började det sticka lite i ansiktet av nån form av hagelblandad snöblask. När jag avverkat mina 5 st 1000-metersintervaller och sammanlagt 4 km upp och nerjogg ställde jag mig och stretchade i trapphuset, och då vräkte det ner sörja! Härligt att kunna konstatera att man gjort ett gott dagsverke och att det bara var att gå in till en varm och skön dusch =)

HÄR är gårdagens pass. Ett pass som kändes förvånansvärt lätt! Fräschhet (ett nysvenskt ord? Uttalas Fräsch-het) i steget och lungorna gjorde att jag var tvungen att höja tempot rejält på sista tusingen för att bli trött. Här är lite bilder jag tog nere på stranden mellan två intervaller.   

Oj, fel strand, här var rätt strand:

Är ju fortfarande ett tag kvar till maran, och måååååånga (ännu så länge obefintliga) långpass kvar. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera lite över hur taktiken ska läggas upp. Ska man gå ut med ett ok tempo första milen, tillåta sig att gå ner lite i tempo i mitten, och sen försöka öka farten igen? Eller ska man sikta på att hålla jämnt tempo hela resan? Springa på känsla? Springa efter pulsklockan? Alternativen är många, men lutar nog ändå åt det första alternativet, dvs öppna första milen på ett tempo som är bekvämt, men ändå relativt högt för att skapa liten "buffert" till tidsmålet. Taktiken kommer i och för sig bli väderberoende: tänker inte rusa iväg om det är 26 grader och stekhet sol..

Nu blir det pingisträning, sen jobb jobb jobb!